Det finns jobb!

Kreativa och kulturella näringar/KKN. Vad betyder de orden eller det begreppet för mig? Och vad kan de betyda för en region och ett lands utveckling? Det är inte enkla ämnen vi diskuterar på Upplevelseproduktionsutbildningen...  

Stina Almqvist på Creative Nodes  som föreläste hos oss idag diskuterade ovan ämne med oss. Hon jobbar nämligen med att kartlägga alla (!) företag i Luleå och Piteå som kan höra till den sektorn. Inget man gör i en handvändning precis.

De kreativa och kulturella näringarna för mig är företag som jobbar med media, mode, musik, scenkonst, design, film och foto m.m. Det känns fortfarande lite som att det är lite fult att jobba med något som är så kul. Som att det inte riktigt vore tillåtet. Jag vet inte om det beror på att jag är uppvuxen i Värnamo med närhet till Gnosjöregionen och "Gnosjöandan" som gör att jag förknippar jobb med arbete inom tillverkningsindustrin. För det känns lite mer rejälare på något sätt... För att beskriva de kreativa och kulturella näringarna på företagsspråk så handlar det egentligen om kommunikation, om människors hälsa och välbefinnande och om ekonomi. Och hips vips blev det hela mycket mer konkret och tydligt, åtminstone i mitt huvud. 

Jag ser mig dock inte jobba på en tillverkningsindustri, utan jag skulle vilja jobba inom de kulturella och kreativa näringarna. För jag tycker att det är kul! Allra roligast vore det att få jobba med musik på något sätt. Och värdskap. Jag brinner för värdskap!

Efters Stinas rekommendation har jag nu läst den 69 långa sidor Regionella Utvecklinsstrategin (RUS) för Norrbotten. Det var faktiskt väldigt uppmuntrande läsning. Mellan raderna läser jag att det finns massor med saker för en upplevelseproducent att ta itu med, både under utbildningen och efter. Så länge man har ambitioner och känner sig peppad finns det möjligheter i länet och landet!

Min dröm är att människor ska inse vikten av samarbete, förstår att vi är på denna jord tillsammans och inser att det är upp till oss att göra det bästa av situationen medan vi är här. Att folk förstår att samarbete är bra och att traditionella företag (inom exempelvis tillverkningsindustri och offentlig sektor) skulle kunna ha mycket att vinna på att samarbeta med företag inom KKN

På lektionen pratade om vikten av nätverk. Jag trodde att jag hade skapat en profil på LinkedIn, men det var BranchOut jag hade sedan tidigare. Nu har jag ett konto där med, och jag har både Twitter-konto, Instagram och Facebook, men använder egentligen bara Facebook dagligen. Jag älskar att nätverka, men ibland blir jag nästan trött på mig själv och mina ambitioner. Och jag vill inte höras och synas överallt. Bara ibland… 

Fast det jag gillar med att leta upp vänner på nätet och "kartlägga" mitt nätverk är egentligen när jag klickar på någons profil och ler och tänker på när jag träffade personen senast. Nära vänner, eller ibland bara bekanta, som jag har lite eller jättemycket gemensamt med. De som jag inte känner att jag skulle våga ringa om jag verkligen behövde den personens kompetens, de personerna ”addar jag inte”. Det är nog anledningen till att jag inte vågat kontakta "upplevelseproducentsguden" Joe Pine, som min modiga vän Josefin har gjort. Men å andra sidan är jag ju vän med henne så det löser sig nog den dagen jag verkligen måste ha tag i honom…

Stina gav oss konkreta och bra tips inför framtiden, därmed inte sagt att det är enkelt att fullfölja dem. Hon pratade om att om man känner till exempelvis RUS så är det enklare att skaffa sig en bättre position på arbetsmarknaden. Jag tror verkligen att det stämmer. Jag har märkt att vissa människor inte ”orkar lära sig vissa saker”. Det kan vara att skaffa sig kunskap om hur man söker bidrag man skulle kunna ha rätt till. Hur man skriver ansökningar till dessa bidrag eller stipendier på rätt sätt. Hur man tar hand om sin ekonomi, m.m. Vissa saker låter som självklara. Det klart att man måste veta hur man tar hand om sin ekonomi?! Många företagare väljer nog ändå att lämna bort den biten till någon annan som kan mer. Jag tror att det finns pengar att tjäna om man vill och kan. Det gäller bara att lära sig det där som ingen annan orkar lära sig… 

En lektion om kulturarv

Kulturarv är något som påminner om svunna tider.

Språk, traditioner, konstnärliga verk, historiska lämningar

The present-day use of the past.

Johanna Blylod bjöd på ytterligare en intressant föreläsning och berättade om hur kulturarvsbegreppet vidgas och förändras. Om hur det spelar roll. Att ett levande och tillgängligt kulturarv är viktigt för att vi ska kunna förstå vår samtid och vårt ursprung. Kulturarvet ger oss perspektiv på samhället och dess utveckling och våra liv.

Vårt moderna kulturarv och vår moderna historia i form av höghus, industrier, fotbollsplaner och torg är också ett kulturarv på samma sätt som fornlämningar, kyrkor och gamla ortnamn är det. Frågan är vad av det som finns runt omkring oss idag som ska dokumenteras eller bevaras för framtiden.

        Är det viktigt att höghus i miljonprogrammen fortsätter att se likadana ut? 

 

Johanna pratade om hur stereotypa bilder kan vara kollektiva minnen, stereotypa kulturarv. Röda stugor med vita knutar, dalahästar eller en lövad midsommarstång.

Ibland upplever vi fiktiva kulturarv. Som exempel kan nämnas Skaras turismsatsningsom handlar om Arn Magnusson eller Pajala som blivit uppmärksammat på ett helt annat sätt efter att Mikael Niemi skrev boken ”Populärmusik från Vittula”.

Dessa fiktiva kulturarv krockar ibland med verkligheten och är sällan helt accepterade av institutionerna eftersom de inte alltid sprider en korrekt bild av historien. Kulturarvsturism är dock populärt oavsett om det är fiktivt eller genuint äkta.

Jag funderar på vem som egentligen bestämmer vad som ska bevaras och inte. Vem är det som bestämmer vad som är finkultur och fulkultur. Vad som är accepterat och inte?

Jag kan ju styra över det egna kulturarvet och funderar faktiskt ibland vad jag sparar till eftervärlden. Till mina barn sparar jag det jag tänker att jag själv hade uppskattat efter x antal år. Lokaltidningen från dagen då min yngsta son föddes, en dvd (kommer de ens kunna visas i framtiden, det är frågan?) om millennieskiftet eftersom min äldsta son föddes år 2000. Deras första favoritbok. Foton, ett urval av teckningar och andra konstverk. Några brev och omdömen från skolan och givetvis dagis- och klassfoton.

Tänder och hårlockar har jag kastat. Jag är 35 år och gillar att vara nostalgisk. Men gamla tänder och lite fjunigt hår finner jag inte intressant och då tror jag inte att mina två killar gör det heller, så de har hamnat i stora arkivet, dvs. soptunnan.

Eftersom vi bor i ett informationssamhälle där mycket görs via nätet (man skriver inte brev eller dagböcker och man printar inte ut sina bilder) kan man ju undra hur morgondagens kulturarv ser ut.

Hur länge kommer min blogg att finnas? I all oändlighet?! 

The Real Group Festival

I augusti 2012 jobbade jag med ett härligt projekt! 

 

Tack vare min kära syster och svåger kunde jag flytta in hos dem och bli Stockholmare för en vecka och jobba med denna härliga festival. 

Till en början nästan dygnet runt... och under festivaldagarna "bara till strax före midnatt".

Det var så otroligt trevligt så det är nästan svårt att beskriva. Alla visade en sådan enorm värme och kärlek. Det var verkligen team-känsla från första stunden. Jag kände mig väldigt behövlig och kunde bidra med konkreta saker. Jag tog medvetet på mig arbetsuppgifter som bara "någon" behövde fixa. Men vi vet ju alla hur viktig denna någon kan vara i kritiska lägen när ingen annan hinner göra det som behöver göras.

Dessutom märkte jag efter hand att man verkligen litade på mig och hips vips så var jag med i ledningsgruppen för festivalen!

 

Nu, så här ett par dagar efteråt, känns det hela nästan som en dröm. Jag jobbade så hårt att jag inte hann att ta mer än något enstaka kort och filma någon liten film under någon av konserterna jag fick gå på "som betalning" :-) Men lyckligtvis fanns det andra som både filmade och fotade.

Denna film sammanfattar festivalen på ett bra sätt. Och 75% av vad som visas på filmen hann jag faktiskt med att titta på eller delta i. I slutet skymtar till och med jag förbi. Bevismaterial 1A... I did it!

Kulturpolitik och projektansökan

Den 19 september hade vi en föreläsning om kulturpolitik. Bara av att höra ordet KULTURPOLITIK gjorde att mina ögonlock kändes tunga. Men vilken otrolig tur att föreläsaren Johanna Blylod, egenföretagare på Kreativ expo, faktiskt gjorde väldigt mycket för att den inte skulle vara sömntråkig. Hon berättade på ett enkelt sätt hur det från politiskt håll satsades på kultur på 1970-talet. Och hur satsningar gjordes för att göra kultur mer tillgängligt för allmänheten. Länsteatrar och länsmuséer byggdes och regeringen satte upp kulturmål. 

Johanna gav oerhört många konkreta och värdefulla tips på vart man vänder sig om man till exempel har en projektidé och hur man skriver en bra projektansökan. Jag menar what’s not to like about that?! 

Till nästa lektionstillfälle fick vi i uppgift att skriva en projektansökan. En seriös och riktig ansökan som vi förhoppningsvis kan skicka in och sedan faktiskt genomföra. Min tanke gick direkt till projektet Love life som startats av en annan upplevelseproducent – Jenni Lindberg. Jenni har flera idéer, ett stort hjärta och massor av mod. Det som hon inte har obegränsat med är väl det som saknas för de flesta människor. Tid och pengar… Så när jag frågade henne om jag fick ta på mig att skriva ett förslag till en projektansökan, fick jag det.

Förhoppningsvis kommer jag att skriva mer om projektet längre fram...

Bild lånad från http://lovelife.hemsida24.se/se

Upplevelseproduktion inom kultur

På utbildningen Upplevelseproduktion läser jag just nu en kurs på 7,5 hp som heter Upplevelseproduktion inom kultur. Som en del i utbildningen kan vi välja att skriva ett blogginlägg istället för ett vanligt traditionellt lektions-PM. Det känns ovant och lite läskigt att skriva så att vem som helst kan läsa detta, men jag hoppas och tror att mina läsare är snälla, så jag testar.

Första lektionens uppdrag blev att beskriva ”Vad är kultur för mig?”

Själva ordet KULTUR breddades för mig under dagens lektion. Trots att jag egentligen har vetat att ordet inte bara innefattar det som kanske snarare benämns som ”finkultur” (klassisk musik, konst och museum, serverat i fina, stora, pampiga, gamla byggnader), så har det ändå varit det första jag förknippat ordet kultur med.

Kanske är det mitt småländska ”bonde-ursprung blandat med starka företagargener med bara en liten en uns av kreativ konstnärlighet” som präglat min uppfattning av ordet kultur/finkultur. Under min uppväxt prioriterades inte besök på teatrar, museum eller konserter. Dels fanns nog inte tiden, sedan var det något som inte fanns tillräckligt nära. Och om det fanns nära så kostade det i alla fall pengar, så det var helt enkelt inte något man gjorde. I alla fall inte i någon större utsträckning, så som jag minns det.

När lärare och människor i min närhet har sagt till mig att jag troligen kommer att arbeta inom de Kreativa och Kulturella näringarna så har jag inte känt mig hemma i den beskrivningen, eftersom jag så starkt förknippat ordet kultur med en arena jag inte känt mig hemma på.

Som upplevelseproducent och projektledare i framtiden ser jag mig som en länk mellan konstnärssjälar och företagsledare. Det handlar om att försöka förvandla en konstnärsvision till en verklig händelse utan att spräcka budgetar eller tulla på kvalitéten. Vissa företagare ser (och måste se) på sin verksamhet som något som måste gå med vinst. 

 

Som upplevelseproducent kan uppdraget ligga i att göra kultur mer tillgängligt för nya målgrupper som inte tidigare lockats till konserter, museum och teatrar. 

 

Jag har också tänkt på kultur som något som man politiskt lägger pengar på först när man gjort "allt annat viktigt", som att satsa på skolor och ålderdomshem. Jag omvändes dock lite när jag fick höra det Winston Churchill sagt under rådande krig (då han fick kritik i parlamentet för att lägga för mycket pengar på kultur);

 

”Vad skulle vi annars ha att slåss för?”